Humor

Kära läsare!

Ursäkta att det nu dröjt ett tag sedan jag senast gjore ett inlägg på min, som jag förstår och uppskattar, populära blog. Anledningen är att jag har fått en släng av feber. Kanske håller jag på att få tänder. Det vore häftigt eftrsom jag tycker att det är ganska roligt att leka med tandborsten, men utan tänder blir det ju något av torrsim över det hela och det vet vi ju alla hur kul det är. När vi ändå är inne på ämnet munhygien så vill jag bara en gång för alla slå fast att verbet för handlingen i sin grundform är att tandborsta sig, helt analogt med att dammsuga golvet. Allt annat är helt uppåt väggarna och sticker i mina små känsliga öron.

Efter denna lilla nutida lägesrapport och fingervisning är det åter dags att rikta blickarna bakåt för att tala om min ungdom. Det dröjde inte länge innan jag insåg att jag, utan större ansträngningar, kunde roa min omgivning. Jag menar, ett par mörka glasögon och några strofer ur Hit the road Jack och folkets jubel och skratt över min Ray Charles imitation visste inga gränser. Att skänka gläde åt andra är fint i sig men det ger också sköna minnen att ta fram och njuta av när jag själv behöver muntras upp. Allt jag behöver göra är att sluta mina ögon och bege mig nerför minnenas boulevard och voilà, glada ansikten och skratt omger mig lika levande som när det hände. Vid sådana tillfällen sprider sig ett Mona Lisa-likt leende över mitt ansikte och jag känner mig tillfreds.