Utflykt till slottsskogen

Kära läsare!

Bilden är tagen på barnens zoo i slottskogen och visar mig och pappa (höger i bild) tittandes på ett par grisar (vänster i bild).

TUUUT!

Tut, tut kära läsare!

Kräftskiva

Kära läsare!

Traditionsenligt bjöd farmor till kräftskiva även detta år och även denna gång med ett minnsevärt resultat. Alla var där och många var de skaldjur som mättade våra magar. På bilden får jag hjälp av min bonusfarfar Lasse att inspektera ballongupphängningen. Det är detaljerna som gör det.

Den unga och havet

Kära läsare!

Vad är en sommar i Sverige utan salt bad? Bortkastad om du frågar mig. Scenen för mitt premiärdopp var Frillesås, där mina kära morföräldrar bor.

Grillparty

Kära läsare!

Känsliga tittare varnas för bilden ovan. Den är tagen på ett grillparty i augusti hemma hos min farfar. Jag lovar att ölburken jag undersöker är helt tom. Socialen behöver alltså INTE kopplas in.

Semester

Kära Läsare!

Jag bjuder här på en semesterbild från Österlen. Av min min att döma förstår ni säkerta att jag undrar vad Tomas Ledin finner för tjusning med sand mellan tårna. Efter strandbesöket åkte vi till ett kafé som bjöd på kakbuffé (snyggt rim, eh?).

Utflykt

Kära läsare!

Då jag nu tror att alla har lärt sig att tålamod är en dygn, väljer jag att fortsätta mitt bloggande med en bild från en sommarutflykt där jag just lärt mig att jonglera. Det är inte så svårt som man kan tro. Kasta bara upp en boll i taget och fånga dem sedan allt eftersom de kommer ner och upprepa sedan tills du tröttnar. Se där, nu vet jag hur man undervisar också!

Några steg i rätt riktning

Kära läsare!
Nu går jag från klarhet till klarhet, eller i alla fall från pappa till mamma. Betoningen skall alltså ligga på GÅR då jag nu har tagit mina inte allt för stapplande steg. Som ni ser är det med illa dåld förtjusning som jag ägnar mig åt min nya färdighet. En parafras på ett känt citat som jag tycker passar för detta tillfälle är: Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt kliv för mig.
Ett länge framemotsett mål är nu uppnått och för att livet inte skall sakna mening måste jag nu ta sikte på något annat. Jag vet att det är lätt att drabbas av hybris i ett ögonblick som detta, men jag funderar på att lära mig teckna och måla eftersom jag då skulle ha en underbar lärare i min kära mor. Farsan vill att jag skall ägna mig åt matematikens mysterier, men då han har svårt att greppa allt som inte är trivialt inom ämnet skulle det inte dröja länge innan en extern lärare behöver kallas in. Nä, man skall inte gå över ån efter vatten. Jag litar på att mamsen kan öppna min kreativa ådra och om jag sköter mig kanske jag snart får ägna mig åt lite skönt kletig lerskulptering. Motivation kommer alltså inte att saknas.

Midsommar

I år firade vi midsommar hos Tobbe och Anna med familj och vänner på Asperö i Göteborgs södra skärgård. Om vädret var allt annat än bra så kompenserades det med mat och dryck i yppersta toppklass. På matbordet stod bland mycket annat sill & potatis, hemmagjord anjovis, fiskspett och jordgubbstårta vilket vi slukade med god aptit efter att på leriga vägar vandrat tur&retur till dansbanan där misommarstången restes. Av förklarliga skäl blev det inte mycket till midsommardans för mig i år, men nästa år skall jag dominera tillställningen med en av gudarna inspirarad små grodorna.

I'm back!

Kära läsare!
Av mycket goda skäl har jag fått upprepade påtryckningar av föreningen Besvikna Blogbetraktare. Skälet är givetvis frånvaron av inlägg de senaste två månaderna. Jag gör härmed en pudel och istället för undanflykter och ursäkter levererar jag följande:

Födelsedagskalas
Med en dags fördröjning, den 16:e juni, firade jag mitt första år på jorden. Tillställningen var förlagd hos Farmor&Lasse i Hålanda till vilka jag nu står i tacksamhetsskuld. Nästan alla var där. (Tyvärr kunde inte Nina och Rille dyka upp men de lovade att komma hem senare i sommar så jag får väl mina presenter då istället. Pappa tycker att jag skall önska mig en bilbana och/eller mekanolego av dem, men jag är tveksam…) Det var presenter, både paket och pengar, i överflöd. Stämningen var god och till tårtan levererades en sång så skön att Orphei Drängar skulle bli gröna av avund om de hade hört den. Ett varmt tack vill jag också rikta till mina kusiner då de hjälpte mig med den tunga uppgiften att öppna paketen.




Tänder II
En ny hobby som jag har fått är att gnissla tänder. För att kunna utföra denna aktivitet behövs givetvis bissingar i både under- och överkäken vilket jag nu stolt informerar att jag har. Lite minde stolt är jag över bildbeviset, men min fåfänga har ännu inte nått de hämmande höjder som skulle få mig att censurera ett så viktigt belägg. Jag minns ännu den förtroendedebatt som följde påståendet om min första tand och jag vill inte för allt i världen väcka den björnen...





Englandsresa
Min första utlandsresa gick inte helt oväntat till min min kära faster&Rille i Merstham, England. Flygresan dit gick utan anmärkning och på Stanstedt blev vi upplockade av Ninis som informerade mig om att jag kommer att få en kusin till i november. HURRA!!! Det blir som en tidig julklapp.
Det blev några sköna dagar med promenader i den vackra engelska landsbygden, besök på en botanisk trädgård, grillparty, och söndagslunch på Feathers (världens bästa pub enligt farbror Rich). Lagom till att Nina skjutsade oss tillbaka till flygplatsen började det att regna för första gången under vår vistelse. Snacka om flyt! På flygresan hem valde jag att sova för att slippa bli itryckt en massa vatten som mor&far tvingade i mig på ditresan.

Kära läsare! Det har nu gått ett tag sedan jag senast uppdaterade min blog, för detta ber jag om ursäkt, men det finns goda skäl. Det är nämligen så att min far har börjat med sin pappaledighet, tre dagar i veckan, och all min tid har gått åt till att lära upp honom i hur saker och ting skall skötas. Stackars karl! Han trodde att pappaledighet betydde att nu när han blivit far så har han rätt att vara ledig. Om jag tolkar hans hålögda ansikte och slappa hållning rätt så är det nog snarare så att han längtar till tisdagar då han får gå iväg till jobbet och vila upp sig ett par dagar. Det jag tror att han uppfattar som jobbigast (även om man inkluderar blöja typ 2) är den lek som jag kallar T&R vilket står för tension & release. Det är en effektiv metod för att bygga muskler men även när det gäller att skärpa reflexerna hos sina föräldrar. Innan jag förklarar hur leken går till vill jag bara meddela att jag ganska snart efter det att jag lärt mig att krypa också förvärvade kunskaper i ståendets konst. Låt vara att jag ännu kräver stöd vilket faktiskt är en grundförutsättning för den enklaste formen av T&R. Leken går till som följer, jag tar mig upp i stående med hjälp av stöd från ett bord, en delvis utdragen låda eller något annat som ger tillräcklig stadga. Därefter det fixerar jag mitt offers blick, släpper taget och tappar balansen. Då händer en av två saker. Endera rusar pappsen fram och fångar upp mig samt ger mig verbala förmaningar om hur farligt det kan vara att slå i huvudet eller så hinner han inte fram med den påföljden att jag drattar i backen och ljudligt markerar att han förlorade den ronden. Det skall medges att jag balanserar på en slak lina eftersom jag har hört diskussioner om att köpa in någon typ av hjälm till mig. Då jag har svårt att förlika mig med tanken på att krypa omkring med en vadderad mössa på huvudet så leker jag T&R med måtta. Min värdighet är trots allt värd något.

Ett litet kryp

Nu när jag har varit utanför magen lika länge som jag skulle ha varit inne i den samma tycker jag att det var dags att ta nästa steg i min utveckling. Att detta råkar sammanfalla med att min far var i Salzburg på konferens när jag tog mina första krypningar hade jag tänkt vända till min fördel. Jag brottas mellan två olika alternativa förklaringar som båda gynnar mig bättre än att det var en tillfällighet att han missade det stora ögonblicket.

Version 1:
En typ av hämnd för att han lämnar mig flera dagar i sträck. Jag vet hur mycket han gillar att följa min utveckling och därför valde jag att lära mig att krypa när han var borta för att han skall lära sig att det är hos mig han hör hemma. Underskatta aldrig kraften i ett dåligt samvete.

Version 2:
Jag ville välkomna honom hem genom att överraskande krypa till hans famn och därmed ge något som bäst beskrivs som en typ av överdos i lycka. En glad far vet man var man har.

Ännu så länge svävar han, och faktiskt även jag, i ovisshet om vilken som kommer att bli den officiella versionen. Jag dröjer med beslutet eftersom det är ganska underhållande att se honom kastas mellan hopp och förtvivlan. Det lutar dock mot version 2 då den trots allt ligger närmre sanningen.

Bildbevis

Tyvärr har sanningshalten i nyheten om min första tand blivit starkt ifrågasatt. Jag ser därför ingen annan utväg än att publicera ett bildbevis på tuggverktyget. Det ligger i sakens natur att storleken ännu inte är imponerande men min far kan vittna om att den känns desto mer då han i ungdomligt oförstånd stoppade ett finger i munnen min varpå jag bet ihop. Vad han skrek! Det var stelkrampsspruta hit och gipsning dit. Som tur var lugnade han ner sig lite när mamma blåste lite på fingret och satte på ett Kalle-Ankaplåster. Skulle tro att jag har satt mig lite i respekt.

Det sa KLICK!!!

Hurra!!! Idag gav sig min första tand till känna. Det var nog trots allt den som var på väg för några veckor sedan då jag hade feber i några dagar. Mamma och pappa blev glada bortom all rimlighet när det kom ett klickande ljud när jag drack vatten ur ett glas. Det är nästan så man blir orolig för hur de skall reagera när jag kommer att ta mitt första steg, rita min första teckning osv. Den dagen den glädjen.
Eftersom tanden mest hörs och inte syns så visas här ett tandlöst smil för att påminna om svunna tider.

La familia #4

Mitt intresse för österländsk filosofi är stort. Två centrala begrepp inom en del av denna, taoismen, är yin och yang vilka på något sätt symboliserar naturens strävan efter jämvikt och harmoni. Två killar som starkt bidrar till till min harmoniska utveckling är mina två morbröder, Stefan och Anders, vilkas introduktion nu också återställer den blogjämvikt som varit förlorad då min fars sida har varit något överrepresenterad när det gäller antalet inlägg. Hur som helst, i mina morbröders trygga sällskap gjorde jag mitt första krogbesök. Valet av lokal föll på Delirium som enligt uppgift har fler än 2000 olika ölsorter i sitt sortiment. Det är inte utan att man redan längtar efter sin 18:e födelsedag! Jag finner dock tröst i ordspråket att den som väntar på något gott, inte väntar för länge. Att bara insupa atmosfären dög gott för mig denna gång.



Den gudomlige trumpetaren Miles Davis startade en ny inriktning inom jazzen med sin skiva Birth of the cool. Efter mycket bönande och bedjande fick jag Stefan, som också gillar Miles, att förklara coolhetsbegreppet för mig. Han sa: "Cool är ingenting man blir det är någonting män är. Vissa har det, andra inte", varpå han intog en pose som gjorde att begreppet blev fullständigt klart för mig. Nöjd med denna insikt försjönk jag sedan i egna coola tankar.




Äntligen var det så dags för min första trumlektion med Anders. Som den ambitiösa person jag är hade jag redan övat rytmer med diverse träredskap på vardagsrumsgolvet hemma. "Inget går dock upp mot riktiga trumpinnar", tänkte jag och blev till en början besviken när han dök upp tomhänt. Istället insisterade han på att jag först måste lära mig att känna rytmen varpå han använde mitt huvud som en tabla och försiktigt introducerade mig i de udda taktarternas underbara värld.

La familia #3

Det är bara att ta skeden i vacker hand och göra det som borde ha gjorts för länge seda, nämligen att presentera inspirationskällan till denna blog. Agnes productions proudly presents: Faster Nina Emm!!!

De flesta känner henne bättre under artistnamnet Nina Ballerina som hon tog då hennes talang för dans blev uppenbar för alla. Jag hoppas att hon kan lära mig några snygga "moves" som jag kan plocka fram på disco någon gång runt år 2020. Eftersom jag ännu inte förstått innebörden av blygssamhetsbegreppet vill jag poängtera att inte heller jag är helt oäven i danskonstens alla uttryck. Framtida bildbevis utlovas.

La familia #2

Jag har en vän, han heter Björn. Han har ett udda utseende och är av tyg, men han är en riktig going och därför kallar jag honom för Baby Björn. En idealisk kompis för långa promenader och en trygg famn att sova i efter en dags äventyr. Det finns kanske de som tror att Baby Björn är en låtsaskompis som jag skaffat därför att jag inte har några andra vänner. Inget kan vara mer felaktig! Låt mig som bevis få presentera mina kära vänner och tillika kusiner. Med farmor sittande har vi stående från vänster: Klara, Ellen och Tilda. Tre riktiga höjdartjejer som brinner av längtan att få lära mig massor av bus, trots eller på grund av att min far å det strängaste har uppmanat dem att låta bli. Vi får väl se hur det utveklar sig. Saken är den att han inte har något att sätta emot eftersom han är en riktig mes i deras närvaro och aldrig skulle komma på tanken att göra dem ledsna. Sanningen är den att han är ganska lättmanipulerad eftersom jag redan innan jag var född hade lindat honom runt lillfingret.


Man brukar säg att om man siktar på stjärnorna så kommer man till trädtopparna och därför undrar jag vad en modern version av snickarbod skulle kunna vara nu när jag har ambitionen och utbildningspotentialen att bli den nutida kvinnliga ekvivalenten till Emil i Lönneberga.


PS
Febern har gått ner och på tandfronten intet nytt...
DS

Humor

Kära läsare!

Ursäkta att det nu dröjt ett tag sedan jag senast gjore ett inlägg på min, som jag förstår och uppskattar, populära blog. Anledningen är att jag har fått en släng av feber. Kanske håller jag på att få tänder. Det vore häftigt eftrsom jag tycker att det är ganska roligt att leka med tandborsten, men utan tänder blir det ju något av torrsim över det hela och det vet vi ju alla hur kul det är. När vi ändå är inne på ämnet munhygien så vill jag bara en gång för alla slå fast att verbet för handlingen i sin grundform är att tandborsta sig, helt analogt med att dammsuga golvet. Allt annat är helt uppåt väggarna och sticker i mina små känsliga öron.

Efter denna lilla nutida lägesrapport och fingervisning är det åter dags att rikta blickarna bakåt för att tala om min ungdom. Det dröjde inte länge innan jag insåg att jag, utan större ansträngningar, kunde roa min omgivning. Jag menar, ett par mörka glasögon och några strofer ur Hit the road Jack och folkets jubel och skratt över min Ray Charles imitation visste inga gränser. Att skänka gläde åt andra är fint i sig men det ger också sköna minnen att ta fram och njuta av när jag själv behöver muntras upp. Allt jag behöver göra är att sluta mina ögon och bege mig nerför minnenas boulevard och voilà, glada ansikten och skratt omger mig lika levande som när det hände. Vid sådana tillfällen sprider sig ett Mona Lisa-likt leende över mitt ansikte och jag känner mig tillfreds.

La familia #1

Dags att introducera min familj vilket sker i omvänd kronologisk ordning med avseende på medlemmarnas ålder. Följdaktligen ber jag stolt att få presentera likaledes stolta föräldraföräldrar vid vårat första möte. Först ut var mina förstagångsmorföräldrar, Rose-Marie och Jan-Roger, tätt följda av de som av tre andra också kallas farföräldrar det vill säga Anne-Marie och Göran. När detta skrivs har samtliga redan hunnit vara mina barnvakter vid mer än ett tillfälle. I dagsläget är det mina föräldrar som dikterar villkoren för var, när och hur mina barnpassningar skall läggas upp. Om det knarras (vilket ännu inte har skett) kan de bara säga: "OK, om det inte passar så skall ni slippa få frågan någon mer gång". Ett underbart litet förtäckt hot man kan kosta på sig när tillgången till mig understiger efterfrågan, vilken är hyfsat stor. Jag tror till och med att frekvensen på mina föräldrars uteliv faktiskt har ökat sedan jag kom till världen. Men säg den glädje som varar. Jag säger bara ett ord: Trotsåldern! Man får väl misstänka att när min utveckling har nått dit så får nog mams och paps stå där med mössorna i hand och skrapa med fötterna mumlandes en vädjan om avlastning. Högmod går före fall.

Finstämd

Mitt musikintresse vaknade tidigt. Redan vid ett av mina första badtillfällen tog jag upp den gamla fina familjetraditionen att vissla vid tvagning. Eftersom mitt huvud saknar hår blir det istället själen som får balsambehandling, i form av de ljuva tonerna från "I denna ljuva sommartid". Jag undrar när jag skall få börja spela ett instrument. Trummor verkar coolt, kanske att man kan fjäska till sig ett par lektioner av morbror Anders.

Beach 2006

Eftersom beach 2006 var skrämmande nära beslöt jag mig för att förbereda mig på bästa sätt genom att banta och dra på mig en grundsolbränna. Bantningen gick till en början bra men av någon outgrundlig anledning föll min viktminskning inte mina föräldrar i smaken varför jag blev tvångsmatad med sond. Trots att jag med all önskvärd tydlighet visade vad jag tyckte om denna behandling insisterade de med att fortsätta med galenskapet. Nåväl, jag fick i alla fall min solariebränna genom det genialsika draget att dra på mig en släng av gulsot. Då detta tillstånd lättas botas med lite skön UV-strålning kände jag mig åtminstone någorlunda redo att möta salta bad och vita stränder. Vår första strid slutade alltså 1-1, vilket jag tror att båda parter var ganska nöjda med.

Så här började det...

Hej!
Mitt namn är Agnes Erika Andreasson Lilja och jag välkomnar dig till min blog. Jag är dryga halvåret gammal och känner mig nu redo att dela med mig av den livserfarenhet jag erövrat så här långt. Min kära faster som bor strax utanför London träffar jag alltför sällan och för att hon skall kunna hålla sig uppdaterad med min utveckling är ytterligare ett skäl till varför denna sida blev till. På tal om blev till så föddes jag den 15 juni 2006 en månad tidigare än beräknat. Vem har tid att vänta när hela världen ligger där ute och frestar mig med sina äventyr? Efter sedvanlig mätning och vägning fick jag mitt första mål dryck och alla ljud, smak och synintryck krävde sin tribut varför jag slocknade för en stund i pappas famn.