Nu när jag har varit utanför magen lika länge som jag skulle ha varit inne i den samma tycker jag att det var dags att ta nästa steg i min utveckling. Att detta råkar sammanfalla med att min far var i Salzburg på konferens när jag tog mina första krypningar hade jag tänkt vända till min fördel. Jag brottas mellan två olika alternativa förklaringar som båda gynnar mig bättre än att det var en tillfällighet att han missade det stora ögonblicket.
Version 1:
En typ av hämnd för att han lämnar mig flera dagar i sträck. Jag vet hur mycket han gillar att följa min utveckling och därför valde jag att lära mig att krypa när han var borta för att han skall lära sig att det är hos mig han hör hemma. Underskatta aldrig kraften i ett dåligt samvete.
Version 2:
Jag ville välkomna honom hem genom att överraskande krypa till hans famn och därmed ge något som bäst beskrivs som en typ av överdos i lycka. En glad far vet man var man har.
Ännu så länge svävar han, och faktiskt även jag, i ovisshet om vilken som kommer att bli den officiella versionen. Jag dröjer med beslutet eftersom det är ganska underhållande att se honom kastas mellan hopp och förtvivlan. Det lutar dock mot version 2 då den trots allt ligger närmre sanningen.
